I tisdags bestämde jag och Alex att vi skulle ut och träna, då Linn hade ont i knät tänkte jag att hon inte skulle orka det, men sedan bestämde vi oss för att promenera upp för Mount Lofty, en promenix borde Linnsan klara av tänkte jag. Och visst ville hon det.

Vi fick ta bilen till Cleland, där även djurparken ligger.

Sedan började våran 3,7 km långa promenix. I början var vädret perfekt för en träningsrunda, strax under 20 grader kanske.

Som sagt då så hade Linn ont i knät och fick gå långsamt och Alex gick vid hennes sida. Jag kände en rush av adrenalin och ville gå lite snabbare, men höll ändå ett ganska ok avstånd från krymplingen.

Lite då och då vände jag mig om för att se att dem andra var i närheten, detta för att jag var lite rädd för det var en skogsstig. Och vi vet ju vad som finns i dessa skogar.

Helt plötsligt when I was minding my own business, och tog bilder på naturen, och sedan gjorde min vanliga vändom-rutin, var dem borta!!!

Jag hade gått lite väl snabbt och kommit ifrån mupparna. Paniken rusade i mitt huvud om alla dessa hemska djur, och jag började småjogga...upp för backen i stället för att försöka gå tillbaka till dem andra. Min hjärna slutade väl att fungera och detta var när jag hade gått ca 900 meter... det hade alltså lönat sig för mig att gå tillbaka i stället för att i panik rusa uppför en supersluttande uppförsbacke på 3,7 km!! I början var det inte så jobbigt fastän jag var rädd, det var inte så mycket lutning i början av backen,  så jag kunde gå i en ganska rask takt, men tankarna snurrade i mitt huvud...Tänk om det finns stora vilddjur här som attackerar ensamma vandrare, klart som tusan att jag då ser något stort och rött inlindat i papper ligga på marken :( Jag hade då bara sett en enda kvinna i skogen strax innan jag såg blodiga saken. Paniken tog vid igen och jag började jogga  upp för backen som aldrig ville ta slut!!

När det var 1,5 km kvar började den värsta sluttningen jag någonsin varit med om, utan att överdriva, den var nästa 90 grader... säkert bara en liten bit som är såhär tänkte jag ...Men nej nej det fortsatte så hela vägen till toppen. när det var 800 meter kvar kommer det en j*vla skylt där det står " You are almost there"  Jag ville döda den personen som skrev det... två minuter senare kommer en gammal gubbe, med en vattenflaska (på väg ner för backen) och  tittar på mig och ser att jag håller på dö  av värmeslag, för nu hade det blivit sjukt varmt och solen låg på att inte ens träden kunde hjälpa med sin skugga, Och gubben säger...You are almost there... Jag log vänligt men innerst inne ville jag strypa honom, och sno hans vatten!  I alla fall, jag kom till slut upp på toppen och det var supervackert!  Jag njöt en stund över hur fint det var och hur duktig jag var..

Sedan började jag tänka att tänk om inte Linn orkar upp och dem vände och sedan bestämde sig att att vänta på mig där nere och jag behövde gå ner för hela berget helt själv... :(

Jag gick in i cafeterian beställde en focaccia och satte mig ner och åt. 15 min senare tittar jag ut och ser mina underbara muppar sitta på en bänk!

LYCKA! Jag rusade ut med mackan i handen!

30 minuter senare efter att dem också hade ätit promenerade vi hela vägen ner  TILLSAMMANS!

Jag tog lite bilder under mitt äventyr av skräck!

Liz the Lizard, Hon var jätteläskig!! Almost peed my pants when I saw this little fella!

Vattefall!

So totally worth the effort when I got to see this view.

The cafeteria

This is some kind of  tower, but we don't know what it is for... kanske vi skulle ha frågat

Here I gained back all the calories I lost walking up the mountain

Walking downhill with Alex tight...

Alex fooled Linn That he had dropped the camera down  the cliffs...Linn was laughing about it haha.

Det var det kära läsare.

Puss på Min Systerdotter Leona, Moster saknar dig jättemycket!!  och jag älskar dig!

Kram på er!